Zonterapi eller reflexologi är en urgammal behandlingsmetod som sannolikt brukats hos många naturfolk sedan ett par tusen år före Kristi födelse. Det finns skäl att tro att reflexologin skulle vara äldre än akupunkturen eftersom den är mindre komplicerad och inte kräver speciella redskap. Tekniken finns dokumenterad i Kina ca 2400 f. Kr. och har även beskrivits hos de nubiska faraonerna från ca 2330 f. Kr. Under medeltiden i Europa använde man reflexologi för att lindra diverse åkommor men mycket lite av detta finns dokumenterat. Reflexologi är en ren empirisk kunskap, som förts vidare över generationerna i många sekler. Den amerikanske öron-näsahalsläkaren William H Fitzgerald (1872-1942) återupptäckte i modern tid denna gamla naturmetod. Han använde zonterapi som anestesimetod vid operationer och tandutdragningar på sin praktik i Hartford, Connecticut. Hans kurser fick stor uppmärksamhet och tillsammans med sin kollega Edwin F Bowers gav han ut boken “Zone Therapy” 1915. Det riktigt stora genombrottet för reflexologin kom med den amerikanske massören Eunice Ingham som var Fitzgeralds elev. Hon vidareutvecklade hans idéer och utarbetade en speciell teknik som hon kallade kompressionsmassage. 1938 gav hon ut en bok som heter “Stories the feet can tell” (“Zonterapi” på svenska). Den översattes till fl era språk och Ingham fick elever som också kom att skriva böcker i ämnet. Med den danska sjukgymnasten Lis Andersen, författare till boken “Zonterapi – tryck dig frisk”, fick reflexologin starkt fäste även i Europa.